Elega

Jag ringde min älskade Skabbilusk som är bra i alla väder, då hon stod vid en vältraffikerad gata och knappt hörde ett ord jag sa. Jag sa usch tre gånger för mycket och vi bestämde oss för att höras senare. Men alla usch fick mig att tänka på ett annat ord. Musch.

Då flög tankarna iväg mot det som en gång varit och jag fick upp minnesbilder från veckorna vi spenderade hemma hos Annika. Annika är en gammal vän till min mamma, dem var bästa vänner i tonåren. Jag har känt henne så länge jag kan minnas och hon är en fantastisk människa. Hon har levt och jobbat som kock på en fristad där man utvecklar sin andliga sida och lär sig att se på andra plan än det vi lever i och dessutom vet hon hur man healar.

Då hon var där bodde vi under några veckor i hennes lägenhet där allt är inspirerat av Indiens kultur med mjuka soffor och massvis av ljus och där röda, brandgula och oranga färger dominerade inredningen. Vi spelade hennes meditations-skivor om och om igen och blev höga av själva atmosfären. Vi hade på den tiden inga ansvar och förpliktelser utan kunde hänge oss totalt åt den fängslande livsstilen.

Med jämna mellanrum dök även låten Brown eyed girl upp och då tänkte jag förstås på Annie, som då var den stora förälskelsen. Mamma, jag och min bästa vän Emelie rökte cigarett efter cigarett i Annikas lilla lägenhet och tog för oss av allt Annikas kultur kunde ge oss. Trots att hon inte var där, var det svårt att låtsas som att hennes hem bara var ett vanligt hem. Det var en andlig fristad.

Mamma var totalt insnöad på Vilda webben och kallade alla män där för sina Muschar. Det var mysigt och när jag tänker på det så känns det så bekvämt. Jag vill tillbaka dit, där ingenting och allting betydde något, där vi själva stod i fokus och ingenting i världen bekymrade oss.